Brevet till fadern

Brevet till fadern är en mycket betydelsefull text i Franz Kafkas kvarlåtenskap som av många till och med har kallats "nyckeln till att förstå Kafka". När Kafka var 36 år gammal skrev han detta långa brev till sin far Hermann, ett brev som fadern - såvitt man vet - aldrig läste. Kafkas far, Hermann Kafka, var f d gårdfarihandlare och gatuförsäljare, f d plutonchef i armén, när brevet skrevs var han 67 år och butiksägare i galanterivaror och grosshandlare i tygvaror. Han hade med andra ord varit förhållandevis framgångsrik som affärsman, marscherat den långa vägen från armod till välstånd. Som familjefar var han hård, kall, omedgörlig, dominant, föga medkännande. Kafka själv var 36 år när han skrev brevet. Hans ambition hade länge varit att komma bort från Prag och föräldrahemmet, men han bodde fortfarande kvar. Han hade två stora mål i livet: att bilda familj och att leva på sitt författarskap. Ingetdera verkade lyckas. Han var sjuk i tuberkulos. Hans giftermålsplaner hade lett till en allvarlig konflikt med fadern, som öppet visat sitt förakt för sonens val av fästmö. Det var i denna situation han beslöt vända sig till sin far med ett brev som förhoppningsvis skulle göra "livet och döden lättare att uthärda" för dem båda. Boken är samtidigt det mest ambitiösa försök Kafka någonsin gjorde att skriva en självbiografi och utan överdrift en nyckelskrift för envar som vill försöka förstå Kafka. Många av Kafkas berättelser, t ex Domen, Förvandlingen, Den försvunne handlar om söner Georg Bendemann, Gregor Samsa, Karl Rossmann som på olika sätt hamnat i konflikt med sina fäder, med förödande konsekvenser för sönerna. Den bärande tanken i Brevet till fadern är att fadern och sonen tillhör samma familj och lever under samma tak men i varje annat avseende är fullkomliga främlingar för varandra. Kafka betonar att han är en Löwy, inte en Kafka, dvs att han ärvt mer från moderns, den intellektuella sidan av familjen, än från faderns, den fysiskt starka. Därför var han extra känslig för faderns uppfostringsmetoder, som visserligen inte innehöll några inslag av fysiskt våld, bara förakt och hot om våld, vilket på den unge Franz hade starkare verkan än hugg och slag. När han som barn en natt gnällde efter vatten och inte lät sig tystas av enbart hotelser slet fadern honom ur sängen och lät honom stå ensam på balkongen en stund. Sådana händelser fick Franz att tro att också hotelser som t ex "jag ska sprätta upp dig som en fisk" kunde omsättas i verklighet. Ingenting sonen företog sig rönte uppskattning eller intresse. Det var därför bara följdriktigt att även hans skrivande möttes med likgiltighet eller motvilja. Varje ny bok hälsades av den ständigt kortspelande fadern med orden: "Lägg den på mitt nattduksbord." Ändå angick dessa böcker fadern mer än någon annan: "Mitt författarskap handlade om dig, där klagade jag bara över det som jag inte kunde få klaga över vid ditt bröst."