De fördömda poeterna

När De fördömda poeterna började publiceras 1884, som artiklar i tidskriften «Lutèce», hade Paul Verlaine redan börjat sin slutgiltiga förvandling till legendens absintomtöcknade avgrundsluffare, och när artiklarna gavs ut i bokform 1888, utökad med essäer om den än idag alldeles för ouppskattade Marceline Desbordes-Valmore, Villiers dIsle-Adam och om Verlaine själv (som det genomskinliga anagrammet Pauvre Lelian - Stackars Lelian), var förvandlingen fulländad - han var ruinerad på alla plan. Han hade fört ett skandalöst liv, bespottats för sina homosexuella utsvävningar, suttit i fängelse två gånger - först för mordförsök på Rimbaud, sedan för att ha misshandlat och hotat sin mor till livet - hans skilsmässa från den hyperborgerliga Mathilde Mauté trädde i kraft 1885, och 1886 dog den alltid lika överseende modern som mer eller mindre försörjt sin livsoduglige son i hela hans vuxna liv. Arvet, det som fanns kvar av den en gång ansenliga familjeförmögenheten, gick rakt ner i Mathildes ficka, och för första gången i sitt liv var Verlaine helt utblottad. "De fördömda poeterna är inte alltid de bästa poeterna, men ställer ofta till med så mycket hyss och djävulskap att deras biografier är komiska i sina omåttliga avvikelser vad gäller 'normalt' beteende. Vi snackar outsiders." Aftonbladet, 17 januari, Anders Paulrud.