Den lyckligaste leken

Januari 1977. Ingemar Stenmark har just tagit sin tredje raka världscupseger. Det är riktig vinter, med snö och kyla, för första gången på flera år.En sjuårig Björn står i Hammarbybacken med sin pappa. Efter skilsmässan från Björns mamma träffas de inte mycket mer än umgängesplikten kräver, men ikväll är han en trygg pappa, med en vadderad skidhandske som tar emot liftankaret och en skyddande plats mellan pjäxorna där Björn står på väg uppåt, in i mörkret.Ner kommer man som bekant alltid.Den lyckligaste leken beskriver en far-och-son-relation som aldrig riktigt blev av, med en pappa som var alltför präglad av sin generation och sin egen uppväxt för att kunna bli den närvarande far som sonen drömde om. Nu är han borta, precis som de snöfyllda vintrarna.Det är också en skildring av passionen för utförsåkning, denna lyckligt meningslösa sysselsättning där Björn och hans pappa faktiskt kunde mötas. Vi får följa resorna till Åre och Hemsedal, till Tyrolen och Leksand - soliga pister där samhörigheten plötsligt fanns, där pappan kunde utbrista "Det här är kalas, Björne!"Björn Wimans nya bok är en personlig berättelse om en son och hans pappa. Om en föräldrageneration som aldrig vågade komma nära sina barn, som i sin tur gjorde precis tvärtom när de blev föräldrar. Och om den okomplicerade glädje som bara ett riktigt bra slalomåk kan skänka.