Den sista grisen

Att få göra allting fel en enda gång!" I Den sista grisen samlar Horace Engdahl återigen sådana aforismer, längre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till en egen genre. Själv väljer han att kalla dem fragment. Horace Engdahls texter är många gånger provocerande, men också utlämnande och personliga. De är humoristiska och allvarliga, allvarligt humoristiska. De roar och oroar, bildar och leker, utmanar och bekräftar. För den som har lyssnat på radioprogrammet "Allvarligt talat" är det ingen överraskning att Horace har ett mycket personligt sätt att tala och att uttrycka sig: eftertänksamhet och stillsam humor präglar hans framställning.Den som här tror sig möta en svår författare med höglitterära anspråk har att vänta en överraskning. Som ett fragment lyder: "Att skriva för den intellektuella eliten är som att vara instängd i en hiss under ett strömavbrott.". Och att han är utled på kulturetablissemanget blir tydligt i många av fragmenten liksom i bokens avslutande teaterstycke "Mannen på bryggan". "Mannen på bryggan" (i uppläsning av Magnus Roosmann) är en längre monolog där en namnlös, medelålders man - en man som inte känner sig hemma i samtiden - gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter. Sakta men ofrånkomligen kommer han till insikt om att vi idag har att skapa våra liv, förverkliga våra projekt - ständigt dessa projekt - och med glädje möta livets utmaningar: det finns inte längre utrymme för människor att "bara låta sig födas till något, som en gris". Monologen kommer att sättas upp på Dramaten vintern 2017 i regi av Eirik Stubø.