Den svenska inkvisitionen : en pressträff med 61 dimridåer och förtiganden

När Christer Andersson dök upp bland polisens ca 20 000 dokument nio år efter mordet, berodde det främst på kriminalkommissarie Jan Olsson och polisens profilexpert Ulf Åsgårds 'Gärningsmannaprofil'. De skrev bl.a., att det var sannolikt, att mördaren hade frekventerat en skytteklubb. Polisens 1995-datorer gick igenom materialet och skrev ut en lista med 86 personer, som nu skulle undersökas närmare. Andersson var nr. 82 på listan:"Ensamstående man boende i innerstaden som gjort sig av med en hittills icke återfunnen revolver av den typ som användes vid mordet." Tidigt på morgonen kl. 3:17 den 12. augusti körde de två poliserna Svensson och Kopi från Trångsunds polisstation ut till Tornslingan 37. Ingen svarade, när poliserna ringde på. Till sist knackade de hårt på entrédörren, och ropade: - Öppna dörren! Det är polisen! Strax efter hördes ett skott.När de kom in i lägenheten, hittade de den 56-årige Christer Andersson. Död. Han hade skjuten sig i bröstet med ett Sako Hunter-jaktgevär. Medlemmar i hans skytteklubb hade sagt, att han "hade starke aversioner mot Olof Palme och inte kunde tala om Olof Palme utan att 'det låste sig'." 1993 avslutade han sitt medlemskap i skytteföreningen. "Kära Mr. Smith, Jag har just åter läst min rapport, som nu er postat [= till Danmark], for förste gång sedan den blev skrivit i 1998. Du och jag är ense om, att gärningsmannen bestämt var en självmordhotat Typ II subjekt med vissa Typ III karakteristika. Det synes för mig, som om Christer Andersson nästen helt säkert är mördaren. Dem bästa hälsningar, James W. Clarke" Åklagaren Krister Petersson lät icke fakta utgöra mordteorin. Han lät sin hoppfulla teori utgöra 'fakta'. Krister Petersson spände vagnen för hästen, varefter National Firearms Center meddelar, att vapensamlarens revolver icke var mordvapnet. Skandiamannen blir reducerad till att bli en blunder. Tala om Hybris och Nemesis. Palmeefterforskningens sista åklagare visade sig vara ännu mer inkompetent än den första, Stockholms länspolismästare Hans Holmér. Vem skulle ha trott, att det var möjligt?