Det sanna livet

Jag satt bland männen, jag var fjorton och hade firat bar-mizvah. Jakov, som snart skulle fylla tio, satt vid ändan av bordet. Morbror Nathan var en skröplig man, han var alltid dyster och hans raspiga röst skar genom rummet som en slö kniv, medan hans struphuvud alldeles tydligt rörde sig upp och ner i halsen, hans smala fingrar följde texten när han läste Haggadan ... Jag blundade och såg Moses leda oss ut ur Egypten, jag såg Faraos nederlag, vandringarna i öknen, utsikten från berget, när vi skymtade Israel på andra sidan den torra slätten. Dukens vithet minns jag. Jag minns den hembakta mazzothen - här i Samarkand var det aldrig samma besvär med att få tillåtelse att skaffa mjölet som det varit i Moskva, där myndigheterna på alla sätt försökte hindra judarna frän att fullfölja sina riter. Flaskorna med det hembryggda, honungsfärgade vinet glänste i ljusskenet, pepparroten stod sa nära mig att mina ögon tärades av den, och mors gröna ögon vilade på mig."Jakovs och Isaacs mor har fattat sitt beslut: hennes söner skall utvandra från stalintidens Ryssland till Jerusalem. Om deras storslagna och svåra färd genom Orienten handlar titelnovellen i Det sanna livet - en samling poetiska och sällsamma berättelser, var och en med den gestaltningskraft och förmåga att locka till både skratt och tårar som givit Göran Tunströms romaner så många läsare.