En mamma på villovägar i vårdapparatens labyrinter

När hon snubblade och föll från sin balkong 2004, fick hon hjärnskador som hon sedan dess har levt med. Skador som ingen kan se, men som varje dag påverkar hennes liv. Det här är Karins egen, djupt personliga berättelse om livet efter olyckan och om den hjälp och den förståelse hon så förtvivlat och i så många år sökte, men inte fick. Boken växlar i sinnesstämning mellan förtvivlan och hopp, mellan sakprosa och poetiska utvikningar. Med sin bok önskar Karin att alla berörda, i vården och i umgängeskretsen, ska lära sig något, så att människor med hjärnskador ska slippa den ångest och den förvirring som hon själv tvingats leva med.