Fallet med den förlorade tidens nycker

Norma såg det så tydligt. Ett skevt sorgmod hade blivit synligt i ansiktet, och stum och klumpig drog hon sig tillbaka varje gång hon inte klarade mer än att bara famla efter orden. Det var ett långsamt och kravlöst förfall. Så lämnade mamman världen, så lämnade mamman sig själv. Men vad var det hon försökte säga där hon stod i växthuset med en flaska citronläsk som hon tänkte vattna krukväxterna med? Kolsyra skulle visst vara bra för plantorna och för de små hoptrasslade rötterna. Mamman mumlade något om att hon inte längre klarade av att göra vad vartenda skolbarn klarade av med förbundna ögon. Dessutom luktade möblerna inne i huset något sötaktigt polermedel, och det fick hon så infernaliskt ont i huvudet av. Hon såg på Norma med ett av dessa outgrundliga leenden. Men jag mår fint, sade hon. Det skulle Norma veta. Och hon mindes det mest väsentliga. Hon sade sitt namn: Edith. Hon lyssnade på sitt namn. Jag har aldrig brytt mig om att bete mig väluppfostrat, sade hon. Jag är sentimental och överspänd nu, kanske hysterisk, i alla fall inte helt tillräknelig. Men jag gillar tanken att jag ska vara sådan tills jag är borta." Ett par månader efter sin mammas död reser Norma till sin pappa, Torsten, som har bosatt sig i ett ombyggt sommarhus på en ö. Torsten och mamman separerade när Norma var i mitten av tjugoårsåldern. Nu är Norma själv på väg att skiljas; hon har lämnat sin dotter hos hennes pappa i staden under denna junivecka. I ständiga försök att förstå sig själv och livet är Norma uppmärksam på allt som händer som om det vore tecken som talar till henne. RUNE CHRISTIANSEN (f.1963) är en av Norges mest kritikerrosade författare och poeter. Han har varit en litterär centralgestalt alltsedan poesidebuten 1986 och har tilldelats ett flertal litterära priser, som t.ex. Doblougska priset av Svenska Akademien, Bragepriset och Gyldendalpriset. Fallet med den förlorade tidens nycker utkom i Norge 2021 och är hans tionde roman. Översättare är Jonas Rasmussen.