Från stenkrigare till borgjarl : befästningskonsten i östra Sverige, 375-750 e.Kr.

Upptagandet av kallmurningsteknik inom krigets arkitektur är en av de viktigaste innovationerna i den svenska befästningskonstens utveckling, klart i paritet med introduktionen av murbruk under 1100-talet. Detta var ett avancerat hantverk som omfattade kunskaper i bärkraft, hållfasthet, gravitation och materialval vilket anpassades till kraven ställda inom tidens krigs konst i fråga om taktik och strategi. Även föreställningar i estetik och ideal anas i murverkens släta fasader och deras utformning efter regionala mönster. Andra typer av befästa platser fanns både innan, parallellt med och efter de kallmurade men uppfördes i delvis andra tekniker och material. Det går därmed att tala om en specifik borg- och befästningstradition under delar av järnåldern där kallmurningstekniken var det förenande elementet. I denna avhandling föreslås en kronologi för den kallmurade borg- och befästningstraditionen som den uppträder i östra Sverige; hur den utvecklades i tid, rum och karaktär. Med kronologin som utgångspunkt utforskas frågor om vilka som verkade bakom murarna, hur borgar och befästningar nyttjades i både krig och fred samt varför traditionen att bygga försvarsverk i sten till sist övergavs.