Jag är inte sjuk i ALS utan lever med ALS

Mia är för mig en glad skit som alltid ger en ett asgarv och en stor kram när man stöter på henne. Det kan vara på krogen eller på tunnelbanan på väg till jobbet. På gott humör och full av energi och man fär alltid ett bra snack. Mia har tre härliga grabbar, jag har haft äran att ha fätt träffa alla tre, de är väldigt fina. Mia har kämpat med dem och för dem. Hon gör fortfarande det. Mia ställer upp för sina vänner i vått och torrt.Jag kan uppleva att hon ibland inte fär den uppskattning hon förtjänar för detta. Mia blev sjuk. Livet är inte rättvist. Att hänga med Mia som blir lite sämre för vatje gång, eftersom djävulssjukdomen oundvikligen gnager på hennes kropp, är jävla skithärligt ändå. Mia har några av de mest charmerande egenskaperna i min bok; vänlighet, öppenhet, lyhördhet, saklighet, humor, självironi. När jag har träffat Mia känner jag mig fylld av beundran och lite skamset lyckligt lottad och peppad, jag som har alla möjligheter att göra det bästa av mitt friska liv fär en liten spark. Men det här handlar inte om mig. Jag läser hur Mia sakligt peppar, stöttar och informerar andra drabbade och anhöriga på Facebooksidan 'Tillsammans mot ALS'. Återigen fylls jag av beundran över hur hon kan vara så saklig och trygg även om det kan vara full kaos privat.Jag ser fram emot att läsa Mia's bok,jag är övertygad om att den kommer stärka mig, fä mig att skratta och kanske gråta en skvätt. Men det här handlar inte om mig. Mia,jag beundrar dig. Länge leve Mia!