Konvergenskulturen

Här möts och korsas nya och gamla medier, här kolliderar gräsrotsentusiaster och de stora mediebolagen, med ett resultat som ofta är allt annat än det förväntade. 1900-talets masskultur förutsatte passiva konsumenter. Vid slutet av århundradet introducerades en rad medietekniker som gjorde det möjligt för amatörer att producera eget medieinnehåll. Bandspelaren och videon innebar till exempel nya möjligheter till medial kulturproduktion, och internet har inneburit en kreativ revolution där den digitala användarkulturen allt mer blandas samman med det masskulturella utbudet. Det som kallas för webb 2.0 möjliggör ett transmedialt berättande och suddar ut gränsen mellan sändare och mottagare. Den centrala frågan är därför inte vad medierna gör med oss ? utan vad vi gör med medierna. Henry Jenkins hävdar att mediekonvergensen kommer att omforma den västerländska populärkulturen. Medieindustrin ser nya möjligheter att sprida sitt innehåll över fler kanaler och på så sätt nå en större marknad och ökade intäkter. Samtidigt uppfattar konsumenterna det nya medieklimatet som ett öppet offentligt rum som inte står under företagens kontroll. I vissa fall går företagens och gräsrotsentusiasternas intressen hand i hand och de stärker varandra genom att skapa ömsesidigt gynnsamma och allt tätare relationer mellan medieproducenter och konsumenter. I andra fall är intressena motstridiga och konflikter uppstår. Henry Jenkins är professor vid MIT och leder dess program i komparativa mediestudier. Han är författare till en rad böcker om media och populärkultur. Samma år som Konvergenskulturen utkom på engelska (2006) gav han också ut Bloggers and Gamers: Exploring Participatory Culture.