Måndag 11.07 : livet ändrar brutalt riktning

Det känns overkligt och nervöst att vara på egen hand och åka hem till något som är välbekant men ändå främmande - min fysiska status är helt förändrad. När jag sluter ögonen känns det som att jag sitter i ett flygplan ovan molnen; på väg någonstans och ingenstans, som att befinna sig vid en ny nollpunkt i livet. På samma sätt som det kändes att komma hem tropikklädd mitt i vintern efter mina långa uppdrag som fältarbetare med Afrikas röda jord på sandalerna. När jag vilar kan jag när som helst återkalla livet i Yangon och längta till alla vänner och arbetskamrater, och till det varma fuktiga klimatet. Det var en period av förhöjt levande med en mjukhet i själva luften och ett disigt gulgrönt ljus i den frodiga grönskan. Jag längtar till den tropiska nattens alla ljud med palmernas rassel i vinden, de halvvilda hundarnas kör och munkarnas reciterande i gryningen - utsträckt som en snöängel under moskitnätet. Det är en bok om: HOPP, VÄNSKAP och mycket ENVISHET.