Minnen, bara minnen

Lars Gyllensten (1921-2006) påpekar själv i sitt förord att de flesta ser på memoarer med misstänksamhet, och det med rätta. Tal i egen sak, skryt och tillrättalägganden. Men, skriver han också, samtidigt som minnet är korrumperat och inställsamt är det också självständigt, nyckfullt och hänsynslöst. Och det är i hög grad den här opålitligheten i minnets påhälsningar som han själv tagit till vara i sin bok. Friskt och fritt fram har han skrivit ner sånt som minnet behagat lämna till honom. Här ryms berättelser om föräldrarna och hustrun och deras släkter och om uppväxten i 20- och 30-talets Stockholm, som är levande och kärleksfullt skildrad. Här finns kapitel om hans medicinska studier och forskning, om en mångfald vänskaper och om yrkeslivet både som forskare, debattör på Dagens Nyheter och författare. Lars Gyllensten har suttit i styrelsen för Sveriges Radio, Dramaten och Nobelstiftelsen och var under många år ledamot av Svenska Akademien. Han lämnade den i samband med Rushdieaffären. Gyllensten låter anekdoter, humoristiska kryddkorn, vidräkningar och sakligt redovisande avlösa vartannat också i skildringarna från dessa periodvis så dramatiska och konfliktfyllda verksamheter.