Missbrukarens dotter

Jag ville gömma nycklarna så att pappa inte kunde komma åt gevären när de mörka tankarna slog till. Men jag tvekade för länge. Ett par veckor senare, efter sin 40års dag, avslutade pappa sitt liv. Jag var tolv år gammal och skuldkänslorna försvinner aldrig. De ligger under ytan och skaver och vissa dagar gör det ondare än andra dagar. Och det där med att tiden läker alla sår - det är ju bara skitsnack! Nitton år gammal blev jag allvarligt sjuk och trodde att jag skulle dö. Jag förbannade Gud för mitt öde - trots att jag aldrig trott på en Gud. Jag hade inte ens fått vara kär, och NU skulle jag dö?! Men det visade sig att Gud hade annat planerat för mig. Ja, den där fantasi-gubben jag inte trodde på. Han sade att jag har ett syfte i Livet. Vi alla har ett syfte. Missbruk och psykisk ohälsa påverkar inte endast de som själva lider av det, och när det går så långt att en person väljer att avsluta sitt eget liv står där ett barn som måste leva med det resten av hens liv. Och det barnet kommer själv att drabbas av söndertrasat självförtroende och hemsökas av egna hjärnspöken under många följande år. Jag vet. Jag är ett av dessa barn. Men någonstans, mitt i all sorg, ilska och frustration finns kärlek och hopp att finna. Och när vi verkligen öppnar våra ögon och ser alla små tecken som trillar ned från ovan - då inser man att döden inte är slutet. Döden är inte Farväl. Döden är bara Vi ses om ett litet tag. För vi dör ju aldrig riktigt.