Nekromantikerns krig. D. 5, Final

Sommaren i Melin är över och lämnar plats för en varm och gyllene höst. De bockfotade rör sig i gränstrakterna, ibland med en framstöt här, ibland där, men de gör sig ingen brådska att bryta igenom. Och under tiden förlorar baronerna värdefull tid i sina fruktlösa försök att utse en ny ledare för Kongregationen... Det sägs att förtvivlan är svart, men det stämmer inte. Den ser ut som blod och smakar som blod. Åtminstone för den som ännu inte är fullständigt krossad. Och fortfarande är spelet inte över för kejsaren, trots nesligt förräderi. Striden mot de bockfotade fortsätter. Fienden har ingått oväntade allianser, där forna fränder slutligen har bekänt sin sanna färg. Nu stundar gruvliga offerceremonier och outsäglig smärta som måste uthärdas i det desperata försöket att underkuva rämnan som hotar Melins värld med undergång. Och någonstans öppnar sig himlen och nerför en gyllene trappa skrider Frälsaren för att avkunna yttersta domen och skipa rättvisa i den syndfulla världen. Någonstans långt borta i väster kokar en mörk gryta så att det rinner över i långa strömmar. Någonstans helt nära i söder rullar Mörkret fram i en ostoppbar våg från pestsmittade Arkin, och bortom dess grå gräns rasar utsvultna varelser. De yttersta dagarna är sannerligen inne. Svärdens väktare är en serie i tolv volymer. Detta är den tolfte och sista boken i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera. »Natten kastade sin första lätta skymningsslöja över flodstranden; så här dags brukade förr i världen hederligt folk avsluta dagens sysslor och tända en pärta, ett ljus eller en hel ljuskrona, allt beroende på hur välbärgade de var, slå sig ner någonstans och låta barnen som kom hemspringande för kvällen sätta sig i deras knä. Och medan några berättade sagor och andra lyssnade på dem betraktade de alla den levande lågan och tackade för dagen som gått. Nu fanns det ingen att tacka. Och barnen höll de gömda i källarna och skogarna.«