Ofrivilliga samtal : villfarelser & döden

Att leva är en form av galenskap som döden skapar. Leve de döda för i dem lever vi. Citatet kommer från Clarice Lispectors Blåsa Liv och genomsyrar vansinnet som grundar sig i att levnaden hela tiden oundvikligt rör sig mot icke liv: mot döden, som reskamrat och slutmål. Du kan kämpa dig blodig och galen eller stillsamt promenera bredvid, viska lögner till varandra, till och med bjuda in på 11-kaffe. Döden finns alltid där, stilla i bakgrunden för att då och då stirra dig mitt i ansiktet, en idog jävel helt enkelt. Vad kan vi göra förutom att skratta åt skiten. Det är synd om människorna. Men det är fan rätt åt oss. är Leclérs parafras på Strindbergs repetitiva citat. Det är synd om oss men i den paniska dödsångesten gömmer sig alla delar av det som vi hyllar, älskar och kallar livet: i den ryms sorgen, glädjen, saknaden av de vi förlorat, politik, religion: cigg, gud och kaffesump, blöjbyten, kyssar och vin i en smärtsam och fantastisk blandning. I mötet mellan två depressiva introverter blir livet och döden, bild och text; humor och mörker i en krympande rörelse. En prokrastinering. Livets villfarelse av festens evighet och depressiv bakfull död som en bakomliggande skuggfigur. Lev långsammare, prokrastinera. När vi särskådar döden balanserar vi plötsligt på den skärsegg som blir konst och genom konsten blåser Victor Johannesson och Mathias Leclér liv i den döds- och livsångest som egentligen är för smärtsam för att beröras, och de gör det som de lågmälda, förnumstiga surgubbar de är.