Patos och svala

I flera veckor är hon avskärmad från sitt skrivarnäste, och att skriva i den främmande miljön på sjukhuset visar sig vara omöjligt - inte för att hon är sjuk, utan för att det ständiga viskandet och susandet från lappar och blad som närmar sig varandra inte längre hörs. Istället börjar Mayröcker föra ett protokoll över den enformiga tillvaron: "tillbringar dagarna med att läsa sova äta". Tillbaka i nästet spinner och sammanväver hon sedan anteckningarna till oförliknelig poesi. Patos och svala är radikalitet och okuvlighet, överflöd och precision, och den bär vittnesbörd om ett liv som endast vet ett mål: "jag skulle ha hela dagen för mig själv för att obändigt, jag menar skrikande, kunna skriva."