Regnet döljer tårarna

Livlös med en blåaktig ton i huden. Jag kände försiktigt med mina fingrar på hans kalla ansikte. Jag ryckte till för kylan. Död. Hans ögon var halvt slutna. Jag drog min hand genom hans hår. Det var overkligt. För bara några dagar sedan hade han varit en varm, glad kille som förväntansfullt hade legat och väntat på att jag skulle fortsätta att sjunga på hans egen godnattvisa. Minnesbilder blixtrade till framför mig. Hur han brukat leka och skoja. Hur han sken upp av förtjusning när han åkte med mig i traktorn. Kevin. Vår nyfunna relation. Jag ville inget annat än att vara din pappa och vara en närvarande pappa. Något jag missat under de första åren. Tårarna ville inte sluta rinna längs mina kinder. Jag föll ned på knä och vilade mitt huvud på Kevins kropp en kort stund. Jag hade verkligen behövt Tomas. I stället för att få gråta mot min brors axel var jag nu tvungen att ensam gråta över min sons döda kropp. Efter en stund började sjukhuspersonalen rycka i mig, men jag ville inte gå. Jag klamrade mig fast vid britsen och personalen fick ta hårdare i mig. Innan jag släppte taget om britsen hann jag viska i Kevins öra: "Någon gång kommer jag att slutföra visan. Älskar dig, Kevin!"