Sarab taj va farib shokooh

I Iran återföds monarkin idag, inte ur logik, utan ur tidens irrationalitet.[1] Denna återfödelse är inte resultatet av Pahlavis briljanta meritlista, inte heller resultatet av hans anhängares sammanhängande politiska tänkande, utan snarare resultatet av utmattningen hos ett folk som brutits ner av den monstruöshet som uppstod ur den islamiska revolutionen. I en atmosfär där inga oberoende institutioner har kvarstått, ingen offentlig frihetsdialog äger rum och ingen varaktig solidaritet kvarstår