Sista rompan

När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige. I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet - om vem han är och var han kommer ifrån. Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka. Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom. Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.