Tataröknen

Modern italiensk, existentiell klassiker i efterlängtad nyutgåva Den unge officeren Giovanni Drogo är fast besluten att försvara sitt land i det krig som alla väntar på. Han anländer, full av idealistiska anspråk, till fästningen Fort Bastiani, en utpost överblickande den ödsliga Tataröknen, och möts där av åldrade veteraner som aldrig sett ett spår av fienden. Utan att han märker det går samma öde honom obönhörligen själv till mötes. Medan han väntar på den beryktade fienden har dagar blivit till år, och år till decennier. Under den gångna tiden har hans gamla vänner inne i staden gift sig och fått barn, levt fullvärdiga liv, allt medan Dino och hans medsoldater suttit ut en enda lång och tålmodig vaka. Dino Buzzatis Tataröknen - ofta jämförd med Franz Kafkas Slottet och Albert Camus Myten om Sisyfos - skrevs 1938 när hela världen väntade på att kriget skulle bryta ut. Det är samtidigt en svidande kritik mot det militära livet och en stillsam betraktelse av det mänskliga begäret efter ära. I översättning av Eva Alexanderson, med ett nyskrivet förord av författaren och kritikern Torbjörn Elensky. DINO BUZZATI [född 1906 i Belluno, död 1972 i Milano] var en italiensk författare, journalist och konstnär med en bred litterär repertoar. Hans verklista inkluderar utöver romanerna ett antal novellsamlingar, men också dramatik, lyrik och libretton. Mest känd är Buzzati för den existentialistiska romanen Tartaröknen [Il deserto dei Tartari, 1940] som kommit att betraktas som en modern italiensk klassiker.