Tidens återkomst. Pompeji, Johnstown, Fukushima

I början av 2000-talet är atmosfären fulltankad med modernitetens ångor. Naturen kan inte längre förstås som en stabil bakgrund till samhällets och kulturens historia. Tidsskalor förskjuts, rytmer kastas om, nya varaktigheter framträder. Den geologiska tiden forsar fram på kulturens yta. Klimatkrisen tvingar det senmoderna samhället att ompröva sitt förhållningssätt till tiden. Det är en kulturell omställning i samma skala som 1900-talets globalisering. I den här historiska essän ges den erfarenheten ett namn: temporalisering. Den är skriven i en tid när naturen på nytt blivit kulturens dominerande medium. Mot en fond av tre historiska naturkatastrofer beskriver Anders Ekström hur en ny tidsförståelse började ta form i slutet av 1900-talet. Den framträder i rapporter om naturkriser och extremväder, genom klimatförändringarnas snabba normalisering, i föraningen om att framtidens livsutrymme är intecknat av vår egen historia. Men i det förflutna finns också en öppning mot tidsöverskridande former av ansvar och gemenskap. Boken kan därför också läsas som en vädjan till den historiska erfarenheten, till den levande känslan av tidernas samband och landskapens fäste i kroppen, till insikten om vår egen och samhällets sårbarhet.Anders Ekström är idéhistoriker, författare och professor vid Uppsala universitet. Han har tidigare utgivit ett femtontal böcker och varit verksam som forskare, kulturskribent och föreläsare under mer än tre decennier. Hans senaste böcker är Det gemensamma: Kunskap och demokrati i ett nytt sekel (2023) samt Times of History, Times of Nature (tills. med Staffan Bergwik; 2022).