Två bullor mot Martin Luther : Exsurge Domine och Decet Romanum Pontificem

Att Martin Luther inledde en ny epok i Västerlandets likaväl som kristendomens historia den 31 oktober 1517, då han enligt Melanchthon på kyrkporten till slottskyrkan i Wittenberg uppspikade sina 95 teser mot avlaten, är något som mer eller mindre kommit att ingå i det allmänna medvetandet. Att han härigenom skapade en skickelsediger splittring i kristenheten och blev fader till en utveckling som utmynnat i den sekularism, relativism, subjektivism och nihilism som idag håller vår kultur i ett järngrepp är det kanske inte lika många som tänker på. Hade Luther kunnat hejdas och denna utveckling ha kvävts i sin linda? En som försökte och också kanske skulle ha kunnat lyckas i detta värv, om inte döden så snart bortryckt honom, var påven Leo X, som i sina två bullor mot Luther, varningsbullan "Exsurge Domine" (1520) och bannbullan "Decet Romanum Pontificem" (1521), vilka här för första gången översatts till svenska språket, bl.a. identifierar 41 fel i Luthers läror och så här kärnfullt klargör varför dessa fel står i strid mot Kristi och Kyrkans eviga lära och visdom: "Ty ur dessa samma fel...följer uppenbart att samma Kyrka, som styrs av den Helige Ande, felar eller alltid har felat." I ett förord av översättaren Erik Persson diskuteras kortfattat bakgrunden till de bägge bullorna och den lutherska heresien liksom konsekvenserna av denna. I ett appendix återges den tridentinska trosbekännelsen, vari skiljelinjerna mellan katolsk lära och luthersk heresi tydligt klargörs. Detta är den andra korrigerade och förbättrade upplagan av denna skrift.