Vrakspillror

En man gick baklänges ut från huset och såg oavbrutet upp mot vår nya lägenhet på fjärde våningen. Till slut stod han på trottoaren framför huset mittemot. Hela tiden stirrade han upp mot mig. Jag slogs av att han var omodernt klädd. Hatt, det hade männen inte längre, lång trenchcoat med skärpet hårt åtdraget. Han såg ut som Humphrey Bogart, som jag sett på bio. "Vem är det?" ropar mamma. "En karl, känner inte igen honom", sa jag. "Dra för gardinerna, det är väl en kund till den förra hyresgästen". Jag gjorde som hon sa och tänkte inte mer på saken, men nu när jag vet att fars öde kunde ha varit ett annat än vi visste då, har jag tänkt på det här ögonblicket många gånger. Varför sprang jag inte ner och frågade efter mannens ärende den gången. Vem vet, kanske var det en budbärare från andra sidan järnridån?